amedin

Fick åka in till Förlossningen den 3 mars.
Vid kl 09.30 var vi inskrivna, då var jag öppen 2 cm av de berömda 10 cm.
När klockan var 16.00 samma eftermidda hade inte mycket hänt.
Jag var då öppen 4 cm, det gick långsamt.
Min puls var hög och hennes puls var hög så dom bestämde sig för att ta hål på fosterhinnan så att vattnet skulle gå. Lilla bebisen i magen var stressad och hade bajsat i vattnet så det var helt grönt.
Inte så jätte bra, men vi hoppades på att förlossningsloppet skulle vara igång frammåt natten i allafall. Sånt kan ju ta en tid då man öppnar sig igenomsnitt en cm per timme.
Efter att vattnet hade gått kom värkarna extremt kraftfullt, så lustgas var en fördel :)



Man är fasen inte snygg när man får en värk :) här skriker jag snart på Johan att han ska lägga ner den förbaskade kameran och komma och hjälpa mig andas i stället :)
Under dom värkarna kändes det som om luften skulle gå ur en, som om någon stod på mina lungor och tryckter ner dom tre meter under markytan :)
Så vattnet gick runt 4 tiden och när klockan var 6 halv 7 kom barnmorskan in igen för att kolla min och hennes puls samt se hur långt jag hade kommit.
Pulsen var fortfarande förhög.
Men nu var jag redan öppen 10 cm, och skulle börja krysta.
Epidural, morfin eller någon annan smärtlindring blev det inte på tal om.
Det fanns inte tid för att ge bedövning man ville inte häller ge mig något pga att hennes puls var så hög så ifall ifall ville man att hon skulle vara opåvärkad ifall något skulle hända.
Lustgasen tog dom ifrån mig och kopplade in syrgas då smärtan var så enorm att jag glömde bort att andas.

När dom snackar om att man kan känna ett tryck i benen när man föder,
så menar dom värkligen ett tryck i benen.
Jag fattade ju självklart att det skulle göra väldigt ont att krysta ut ett barn utan bedövning men att det skulle kännas som om alla blodkärl i benen exploderade hade jag inte en aning om. Jag var mer orolig att det skulle göra ont mellan benen men nej, inget allas igemförelse med hur ont det gör i benen...
Johan stod handlingsförlamade med en kall handuk på min panna och drog den över ansiktet när jag skrek. Han berättade nu i efterhand att när jag inte krystade låg hennes puls på 180 (vilket är farligt högt) och när jag krystade sjönk pulsen ner till under 100. I det ögonblicket kallade dom in två läkare som tydligen stod med under hela krystandet tills det att hon var ute. Så läget kunde nog ha blivit akut, vilket jag inte hade en aning om, visste inte ens om de två läkarna som stod vid mina fötter.
Som tur var gick allt bra :)

Själva krystandet känns precis som när man sitter på toa och ska bajsa.
Samma muskler trycker man med när bebisen ska ut.
Och när det gjorde så ont, och jag orkade verkligen inte mer, smärtan hade verkligen tagit ut sin rätt på en.
Så struntade jag i att vara försiktig när jag krystade, jag tog inte i så mycket i början då jag var rädd för att jag skulle spricka där nere.
Men mot slutet struntade jag i allt det och bara fokuserade på att få ut henne så snabbt som möjligt och slippa den smärtan...

Och efter lite mer än en timme av krystande så kom min lilla ängel kl 19.46








hon är definitivt värd all smärta, alla graviditetskrämpor.
Skulle kunna gå igenom en förlossning varje dag, så underbart var det när hon föddes.
All smärta försvann och glömdes och kvar fanns denna mysiga lilla tjej.

Smärtan kom ganska snabbt igen, men då fick jag bedövning för de ynka tre stygn som behövdes.
Så förlossningen gick bra, snabbt efter det att vattnet hade gått och nu bara myser vi med vår lilla ängel.



Hon är väldigt lik sin far tycker jag, hennes ögonbryn är en hel cm långa, inte ögonfransarna utan ögonbrynen :) hon har hans överläpp. Men kanske min näsa, det återstår att se :)

Men när vi satt uppe på BB och Johan höll i henne famnen och hon tittade med sina vingliga ögon på honom var han världens stoltaste, då sa han att;
- Ohh det här är sååå mysigt, jag vill ha en till.
Haha nja, inte än va! :D
Nu i efterhand kan jag ju säga att det känns mellan benen att kissa, gå, hosta och att sitta långa stunder. men det är ju bara i någon dag. :)



Johan är en väldigt trött pappa efter förlossningen :D

Även lilla hon var Rh negativ så någon spruta behövde jag inte ta efteråt.
Dock blev hon lite gul i hyn någon dag efter förlossningen men det var ingen fara och hon har återgått till sin normala hudfärg :)
Hon är ovanligt snäll enligt dom på BB. Hon var den enda av fyra nyfödda bebisar i samma rum som inte skrek hysteriskt. Hon låg mest och tittade och gjorde sina små miner :)
Även nu när vi kom hem har hon varit lugn och snäll. Jag frågade även barnläkaren som tittade på henne om hon skulle vara så slö :) och han bara sa grattis och sa att hon mådde hur bra som helst :)



Min badbolls mage har försvunnit en hel del nu :)
Har en massa slapp hud och lite små hull som hänger och dinglar känns det som :)
Not so Hot.
Men det får man träna bort, men det var jädrans skönt att slippa den stora stora magen :)

Nu ska jag gå till soffan och mysa med världens underbaraste lilla tjej...

Lilla Maj Emy Akleja Medin